Det första som jag noterade medan jag läste de första 29 sidorna var hur korta kapitlen var. De är ofta inte längre än ungefär en halv sida, men innehållet är motsatsen till kort. På ett relativt enkelt språk (t.ex. "På nätterna sov vi så tätt packade mot varandra att vi aldrig frös trots att vi saknade filtar", s. 25) beskriver författaren vad hon själv har upplevt, alternativt inspiration, i samband med Vietnamkriget.
Romanen skulle väldigt lätt kunna vara tung att läsa med tanke på bokens handling, men eftersom författaren inte betonar själva händelserna, utan huvudpersonens tankar känns boken inte särskilt tung. Ett exempel på sida 28; "Läkaren som skulle undersöka mig sa inte ett ord. Han drog i resåren i mina byxor för att förvissa sig om mitt kön istället för att fråga mig. Boy or girl? De orden kunde jag ju också."
Däremot var jag ofta tvungen att läsa om vissa meningar och kapitel för att verkligen förstå innebörden av texten. Kapitlen hoppar nämligen i tiden då och då, och författaren använder sig ofta av metaforer som jag bara kan förstå efter att ha läst om dem, exempelvis "...trots min glesstickade bruna ylletröja som tillverkats av vietnamesiska kvinnor, var jag naken", s. 18.
Hittills tycker jag att boken är väldigt intressant. Den skiljer sig mycket från andra böcker jag läst, både sett på hur författaren skriver och handling. Jag tror att jag kommer behöva läsa den två gånger för att verkligen förstå den.
